Öppnar ögonen, solen lyser in, bländas, blickar ut över rummet som ser ut som ett slagfält. Migrän. Döda myror överallt, högar utav gift, en stor larv som också strök med. Migränen hugger tag igen. Inte så konstigt efter en intensiv vecka i värmen, full av intryck och tankar. Regn utomhus, det behövdes. Kallt i lägenheten, det behövdes inte. Laddar tvättmaskinen. Läser nyheterna om hur jakten på papperslösa fortsätter. Känner sorg. Kommer vi någonsin att förstå att alla människor är lika mycket värda?
Just den frågan funderade jag mycket på i november när Gazakriget rasade. Många internationella kallades hem, även från Betlehem där det var lugnt, det talades om att även jag skulle kunna komma att kallas hem. Vilket såklart skulle kännas bra om det var fara för mitt liv. Men varför skulle mitt liv vara mer värt än alla andras här? Än de familjerna som förlorade allt. Som förlorade sina liv. Varför har jag mer rätt att leva?
Eller under den senaste veckan när jag pratade med palestinska killar om deras drömmar. Vissa vill ut i världen. Vissa drömmer om frihet. Vissa vill ha en bra inkomst. Vissa vill satsa på sport och inte knega hårt hela dagarna för löner som är 1/7 av det vi tjänar i Sverige. Varför är mina drömmar mer värda en deras? Varför är jag fri att göra vad jag vill?
Det är mycket som jag inte förstår, hur mycket jag än tänker på det eller sätter mig in i det. Men hur som helst så gör det mig ännu mer besluten att kämpa för det som är rätt. Kämpa för att allas liv ska vara lika mycket värda, i Sverige, i Palestina/Israel och i världen. Kämpa för att andra ska få förverkliga sina drömmar. Visst att det kan låta som att jag vill framställa mig själv heroisk, som en hjälte, det vill jag inte. Jag vill leva som min hjälte. Jesus.
Romarbrevet 8:37
Nej, över allt detta triumferar vi genom honom som har visat oss sin kärlek.
johngoesarab 